I en strid ström av artiklar och texter uppmärksammas personer som skall gå i en tidig pension. Tidig är alltså rätt många år före dagens 65 år. Läste en artikel på svt.se (21 september 2021), “Här är ungas plan för pension vid 40“. Jag skojade rätt friskt om detta för ganska många år sedan. Jag skulle sluta jobba vid 55 sa jag, det är inte för sent än i så fall, men det hade varit gammalt med dagens mått mätt. Jag letade efter jobbet som skötte sig självt, det rullade på och pengar flöt in. Det var nog aldrig något riktigt allvar menat med det, även om tanken lockade.

Jag har aldrig tyckt mina jobb varit tråkiga till den grad jag inte vill jobba. Har det varit så, (det har det), då har jag sökt ett nytt och tagit mig därifrån. Idag är det näst intill dagligen någon artikel om människor som jobbar mot ett ekonomiskt oberoende, inte ett lyxliv, men så pass mycket pengar att de inte behöver jobbar varje dag. De kan styra mer över sin tid. Den tanken är ju sund och god, men det slutar inte riktigt där. Det har blivit rätt besynnerligt, tag artikeln som länkas till ovan. Den personen försakade flera år av sitt liv. Det var år som allt sparades in på, inte något direkt umgänge, inte ens kaffe, en öl, eller någon lunch ute, inga resor. Vad är det?! Det är dessutom i unga år, år som inte går att få tillbaka, en period i livet som jag ser tillbaka på med stor glädje.

Vad hände, var gick det snett?

Jag har i så fall valt ett helt annat sätt, jag jobbar mindre, har rätt kul på dagarna, styr till stor del mitt liv och min tid. Jag räknar dessutom med att behöva jobba även efter 65, men med saker jag verkligen gillar. Jag försakar inte umgänge, jag köper mig mitt kaffe, jag tar en och annan lunch ute på krogen, jag tar en öl, kanske två, eller till och med tre med kompisar. 

Däremot kikar jag efter boende och platser jag vill spendera min tid som lite äldre, äger jag det så har jag inte några utgifter, då behöver jag inte heller någon pension som är vansinnigt stor.

Samhället idag bygger till stor del på att vi skall konsumera, det är det som håller allt igång. Egentligen helt sjukt, att vi uppmanas att konsumera, det skall vara en fortsatt, konstant tillväxt på marknader, i ekonomier. Det säger ju sig självt att det är helt orimligt, allt har ju en borte gräns, en ände av något slag. Resurser är ändliga, ekonomier kan omöjligt växa konstant i all oändlighet.

Att spara är en sak, att leva som en utblottad och inte unna sig en kaffe, det är något helt annat. Var gick detta fel? Att jobba är synonymt med att jobba för pengarna, så är det nog för den stora majoriteten, men det behöver inte vara så. Man behöver inte heller jobba heltid.

Jag kom till en insikt när min pappa blev sjuk, han hade räknat med att få lite mer tid över vid sin pensionering. Det fick han, tid alltså, men istället blev han sjuk, han kunde inte göra det han planerat. 

Just det öppnade mina ögon lite, att skjuta upp saker för länge, för mycket, det är nog inte en bra ide. Dessa personer som kanske spar i 10 år, eller så, vad säger att de kanske har en hälsa som tillåter det de vill göra går att genomföra? Vissa saker kanske skall göras när man är yngre, vissa saker kanske endast kan göras vid vissa tillfällen. Nej, att sprida ut sina saker lite över ett helt liv är nog i min värld smartare. Vad är det som säger att Tukanen flyger i djungeln om 10 år, att glaciären på fjället jag vill besöka är kvar om 9 år? Jag vet inte, jag tänker inte heller vänta och se, bättre då att undersöka det nu medan hälsan och möjligheten finns. Kanske är det inte rätt och fel i detta fallet, men jag har svårt att se alla försakanden och de rätt stora uppoffringar man gör för att kunna spara. 

I en tidigare artikel var det en person som till och med hoppade över att äta för att spara pengar. Det blir lite väl svart och vitt, det går att finna en väg som är mellan dessa två ytterligheter.