Det är mycket negativa och nedslående saker som vi dagligen matas med, i TV, radio, tidningar och av personer omkring en. Då och då slinker det igenom en positiv replik om ljus framtid. Att i detta negativa bombardemang försöka hålla en positiv syn på sin samtid är inte helt lätt. Går det ens med bästa vilja att se ljust på saker och ting, kommer framtiden att ljusna, tar vi oss över puckeln in i en positiv spiral?

 

Att behålla en ljus syn på framtiden blir för många allt svårare. Som förälder vill man inte verka negativ eller agera domedagsprofet inför sina barn. Det är dock allt svårare att blunda för problemen som tornar upp sig likt ett växande berg. Inte heller vill man framstå som en gnällig och negativ person.

Kan som exempel ta en artikel häromdagen, läste den i en av de större dagstidningarna, där var en text om stadsodling. Vad är det? Storskalig stadsodling, känns verkligen märkligt. Varför skall man klämma in en storskalig odling i en stad? Vilka problem löser det? Visst det är lokalproducerat, men mer då!. Att odla lokalt innebär inte att det måste vara på balkongen eller i ens egna trädgård, inte storskaligt.  

Är det något som helst problem att odla utanför stadskärnan? 

Inom internet pratar man mycket om decentralisering, informationen är på hela internet, det finns idag inte en plats för all kunskap. Kunskapen ligger utsprid på hela nätet, Google sammanställer den, hur det sedan sköts är inte något som behandlas här! 

Det fysiska livet känns dessvärre precis tvärt om, all fokus verkar läggas på att städerna skall ha alla faciliteter, nu till och med storskalig odling. 

Ladda sina batterier

Jag tror faktiskt att vi inte blir vare sig lyckligare eller mår bättre av att leva i dessa växande städer. För många är det att ladda sina batterier att ta sig ut ur staden, ut till en miljö som inte är full av media, människor, bilar, med mera, det brukar kallas naturen!  I naturen finner många lugnet och möjligheten att kunna samla krafter. Uttrycket är märkligt och smakar lite konstigt i munnen,

Samla krafter i naturen!

Man bor i en stad, som uppenbarligen dränerar en, och måste alltså därifrån för att få tillbaka lite livslust, glädje och energi. Idag är synen på naturen lite av ett rekreationsområde för storstadsbon.

Att efter detta besök i naturen frivilligt ge sig in i stressen igen är ju rätt korkat. Städer har självklart sina poänger. Det hade dock gått att lösa på andra sätt än som nu, lägga allt i storstäderna, och rationalisera bort det från de mindre. Vill man trots allt leva i storstäder så finns möjligheterna, däremot reduceras möjligheter att INTE bo i de stora städerna allt mer. 

Det lite bisarra i det hela är just att människan både är rätt förfärlig i sin uppenbarelse, vad vi än pillar i rubbar vi balansen och ställer till det.  Samtidigt är människan en spännande, intressant organism, har en nyfikenhet som inte är helt hälsosam. Vi har under vårt korta existens lyckats få en obalans på jorden som vi inte har kontroll över. Går det att vända det vi har åstadkommit med vår extremt snabba utveckling? En utveckling som pågått länge, dagens informationssamhälle och innan dess industrisamhället och  jordbrukarsamhället.

En fundamental skillnad var då människan blev mer bofast, vi rotade oss på en plats. Det känns som om det var starten på vad vi ser frukten av idag. Industrialiseringen är bara en vidareutveckling, den har dock skenat iväg vansinnigt fort. 

Vad skapar mervärde?

Vad skapar ett bestående mervärde i vår vardag och vårt liv? Att vi får ett högteknologiskt samhälle löser för visso en del problem, men introducerar även nya problem. Vår samtid är en komplicerad skapelse, en skapelse som vi inte riktigt vet var den är på väg. Mycket av saker omkring oss har blivit någon slags experimentverkstad. Det genomförs märkliga beslut helt utan någon vetskap om effekten.

Att samla allt på samma ställe är nog aldrig bra. Bland annat är det en källa för epidemier. En annan är hantering av rester, bostadsbrister, grupperingar, flera behov som är gigantiska. Storskalig stadsodling känns verkligen som att gå över ån efter vatten. Löser det transportbekymret av slutprodukten så introducerar det problem med behovet av vatten, jord(eller andra råvaror som de kan växa i), förvaring av råvaran. Allt detta kräver tillskott av energi och utrymme. 

Känns istället som om dessa riktigt stora städer är en återvändsgränd, de fortsätter växa utan någon synbar övre gräns. Tag som exempel världens största stad, Tokyo, där bor nu 38 miljoner. Allt behöver inte heller mätas i termer av kostnadseffektiva lösningar, räkna hem ekonomisk vinst är ett synnerligen kortsiktigt sätt att se på saker. Det går inte heller att bygga ett samhälle som bygger sin existens på konsumtion och ökad tillväxt. Jorden är en ändlig resurs, allt kan ses som en ändlig resurs, solens instrålning är en ändlig resurs, vi kommer dock aldrig att kunna utnyttja den till fullo och tar den slut tar våra bekymmer slut.

När skall vi stanna för att reflektera?

När skall människan komma till insikten att göra det som är bäst för oss? Det är så lätt att hoppa på tåget som leder åt ett håll vi kanske inte ens vill åka. Fundera istället på vad som känns rätt och vad man verkligen mår bra av, prylar ger en kort lycka, till nästa version kommer, den måste man ha, för att bli lycklig igen!  

När tar tar tillväxten slut, när skall konsumtion sluta vara det som eftersträvas och som är drivkraft för ett samhälle? 

Politiken är dessvärre idag inte utformad för att åstadkomma något bestående och långsiktigt.   

Vi kan bestämma hur framtiden skall se ut

Det är onekligen svårt att finna ljuspunkter i flödet av rapporter från forskningen och i media. Någonstans måste det ju finnas ett hopp, “gör vi så här så kan det lösa sig”.  Vi har verktyg som visar vad vi åstadkommit, vad framtiden har för oss.  Beslutet är upp till oss att ta. 

Om vi stannar upp och reflekterar över var vi är på väg, vad vi lämnar efter oss och vad vi kan åstadkomma. Är vi då på rätt väg?

Vi kan faktiskt bestämma hur vår framtid skall se ut, MEN det kräver att vi gör något, något radikalt och globalt. Alla måste med och agera, det räcker inte att lilla Sverige, inte heller lilla Europa agerar, stormakterna måste med på tåget, i synnerhet de med hög befolkningstäthet, om Kina, men USA och Ryssland måste lägga sina strån till stacken de också.