Lyssande för inte så länge sedan på söndagsintervjun, programmet där Martin Wicklin intervjuar en gäst. Gäst i detta program var Roland Poirier Martinsson. Han är filosof, författare och säger sig vara starkt troende katolik, som är konservativ. Konservativ med en annan innebörd än vad många idag förknippar med konservativa. Tänker då framför allt på partier (politiska), där det är synonymt med högernationalistiska, populistiska, långt till höger. Det är alltså inte den formen av konservatism han står för. Han har en attityd som jag kan sympatisera med, han gillar inte helt och fullt människor, han föredrar att vara ensam och han var rätt pessimistisk till människan över lag.
Slår upp någon av dagstidningarna till frukosten, så som jag brukar göra varje dag. Trots att jag sagt till mig själv att jag inte skall sluka nyheter på det det viset. Ögnade även igenom Instagram, trots att jag mest tycker det är rätt jobbigt. En sak som jag noterade var ett inlägg av Po Tidholm, en journalist som jag i det stora hela tycker har sunda åsikter, MEN han hamnar allt oftare i uttrycket “det var bättre förr”. Det resonemanget är väldigt enkelspårigt och leder ofta inte framåt. Det gör dock inte heller den osunda resonemanget att allt kan lösas, lika orealistiskt och jobbigt att höra. Han är dock en humanist och brukar hamna på kant med de som uttalat enbart förlitar sig på marknadskrafter och ekonomiska rättesnören. Maximera vinsten, till vilket pris som helst.
Hur skall man då se på saker i sin omgivning?
Denna som jag ser det lite påklistrade attityd att det finns en tro på framtiden. Den ekar allt ihåligare och blir allt mer förljugen. Vi måste tro på framtiden, säger politikerna. Vad exakt menar de? De säger en sak och gör något helt annat. En tro på vetenskapen, den kan jag köpa och den har jag. Vetenskapen säger att vi måste göra något nu för att få stopp på klimatförändringen. Gör då makthavare något? Nej, det är just det, inte mycket! Den nu tänkta regeringen till exempel, de vill sänka bränsleskatten, folk har inte råd att köra sina bilar! Är det inte syftet, att vi skall köra mindre? De pausar miljöprövningen av vattenkraften, någon av ministrarna påstår till och med att klimatkrisen inte har vetenskapliga belägg!
Delar av detta är inte unikt för denna tänkta regeringen, det var likadant innan, lovar runt, men levererar tunt. Sånt här gör mig trött, en massa tomt prat om saker och ting. Jobbigt!
Attityden till omgivningen är inte märklig
Att sakna tro på människor, i synnerhet de som sitter på positioner som kan påverka är inte märklig. Det är så mycket prat, men inget konkret görs. Dessutom verkar detta tomma prat, ett tyckande utan belägg bli allt vanligare. Trumpismen breder ut sig, SD använder den ofta i debatter. Politiker är förvånansvärt okunniga, kraven som ställs på dem är för låga. Att förlita sig på vetenskap är och borde vara en given egenskap, om man inte gör det, då är steget inte långt till att få en Trump. Vi har ju uppenbarligen flera redan.
Naturen är opålitligt på ett pålitligt sätt
Detta sammantaget gör att naturen är det enda som är pålitligt. Trots att det är opålitligt, men det är pålitligt på ett opålitligt sätt! Man vet helt enkelt att vädret inte säkert kan förutsägas, man vet inte helt säkert hur djuren skall agera och bete sig, vilket gör det pålitligt. Detta gör att människor är jobbiga, de är opålitliga på ett opålitligt sätt.