Vad vi tar oss för med blir något som verkar bli allt mer avgörande. Livslång granskning känns inte som främmande för många. Idag var det en artikel i sydsvenskan som tog upp möjligheten och önskan av arbetsgivare att granska privatlivet hos sina anställda (Fler chefer vill granska ditt privatliv). Vad vi gör i vårt privatliv blir kanske avgörande? Jag tror inte att någon har invändningar mot att personer granskas, det är snarare bra att det görs, till en viss gräns. Problemet är, var går den gränsen? Hur långa tillbaka i tiden, vad för information granskas?
Dagens informationsinsamlande som görs på framför allt nätet är som jag ser det ett tveeggat svärd, dels är det en enorm tillgång för demokratin, vem som helst med tillgång till internt kan nå ut och göra sin röst hörd. Samtidigt är det otroligt lätt att övervaka alla, som i just detta fallet, arbetsgivare granskar sina anställda. Jag skrev en text om detta 2016, Övervakad inte kontrollerad, ett lite skrämmande scenario, det var redan då sant, det har inte blivit bättre, snarare värre. Vi är övervakade utan att veta om det.
Preskriptionstid – är detta fullständigt överspelat?
Jag ser detta som ytterligare skäl till att vara restriktiv med sina sociala medier och användningen av dem. Jag är inte överkänslig, paranoid eller på något sätt teknikfientlig. Allt vi gör idag lämnar spår efter sig, ett digitalt samhälle har verkligen den möjligheten att spara all information. Information som sedan är tillgänglig för den som önskar, kanske kommer den att kosta, sannolikt kommer den att kosta. Det kan lagras på obestämd tid, det preskiberas aldrig.
Alla vill åt vår information, den är värd guld!