Tidig pensionering, är det något för dig?

I en strid ström av artiklar och texter uppmärksammas personer som skall gå i en tidig pension. Tidig är alltså rätt många år före dagens 65 år. Läste en artikel på svt.se (21 september 2021), “Här är ungas plan för pension vid 40“. Jag skojade rätt friskt om detta för numera ganska många år sedan. Jag skulle sluta jobba vid 55 sa jag, det är inte för sent än i så fall, men det hade varit gammalt med dagens mått mätt. Jag letade efter jobbet som skötte sig självt, det rullade på och pengar flöt in. Det var nog aldrig något riktigt allvar menat med det, även om tanken lockade.

Jag har aldrig tyckt mina jobb varit tråkiga till den grad jag inte vill jobba. Har det varit så, (det har det), då har jag sökt ett nytt och tagit mig därifrån. Idag är det näst intill dagligen någon artikel om människor som jobbar mot ett ekonomiskt oberoende, inte ett lyxliv, men så pass mycket pengar att de inte behöver jobbar varje dag. De kan styra mer över sin tid. Den tanken är ju sund och god, men det slutar inte riktigt där. Det har blivit rätt besynnerligt, tag artikeln som länkas till ovan. Den personen försakade flera år av sitt liv. Det var år som allt sparades in på, inte något direkt umgänge, inte ens kaffe, en öl, eller någon lunch ute, inga resor. Vad är det?!

Vad hände, var gick det snett?

Jag har i så fall valt ett helt annat sätt, jag jobbar mindre, har rätt kul på dagarna, styr till stor del mitt liv och min tid. Jag räknar dessutom med att behöva jobba även efter 65, men med saker jag verkligen gillar. Jag försakar inte umgänge, jag köper mig mitt kaffe, jag tar en och annan lunch ute på krogen, jag tar en öl, kanske två, eller till och med tre med kompisar. 

Däremot kikar jag efter boende och platser jag vill spendera min tid som lite äldre, äger jag det så har jag inte några utgifter, då behöver jag inte heller någon pension som är vansinnigt stor.

Samhället idag bygger till stor del på att vi skall konsumera, det är det som håller allt igång. Egentligen helt sjukt, att vi uppmanas att konsumera, det skall vara en fortsatt, konstant tillväxt på marknader, i ekonomier. Det säger ju sig självt att det är helt orimligt, allt har ju en borte gräns, en ände av något slag. Resurser är ändliga, ekonomier kan omöjligt växa konstant i all oändlighet.

Att spara är en sak, att leva som en utblottad och inte unna sig en kaffe, det är något helt annat. Var gick detta fel? Att jobba är synonymt med att jobba för pengarna, så är det nog för den stora majoriteten, men det behöver inte vara så. Man behöver inte heller jobba heltid.

Jag kom till en insikt när min pappa blev sjuk, han hade räknat med att få lite mer tid över vid sin pensionering. Det fick han, tid alltså, men istället blev han sjuk, han kunde inte göra det han planerat. 

Just det öppnade mina ögon lite, att skjuta upp saker för länge, för mycket, det är nog inte en bra ide. Dessa personer som kanske spar i 10 år, eller så, vad säger att de kanske har en hälsa som tillåter det de vill göra går att genomföra? Vissa saker kanske skall göras när man är yngre, vissa saker kanske endast kan göras vid vissa tillfällen. Nej, att sprida ut sina saker lite över ett helt liv är nog i min värld smartare. Vad är det som säger att Tukanen flyger i djungeln om 10 år, att glaciären på fjället jag vill besöka är kvar om 9 år? Jag vet inte, jag tänker inte heller vänta och se, bättre då att undersöka det nu medan hälsan och möjligheten finns. Kanske är det inte rätt och fel i detta fallet, men jag har svårt att se alla försakanden och de rätt stora uppoffringar man gör för att kunna spara. 

I en tidigare artikel var det en person som till och med hoppade över att äta för att spara pengar. Det blir lite väl svart och vitt, det går att finna en väg som är mellan dessa två ytterligheter. 

 

Slopat eller minskat EU stöd till jordbruket – vad händer då?

En väldigt stor del av EUs budget går till jordbruket, ett jordbruk som  idag är mer eller mindre beroende av bidrag för att kunna drivas. En helt sjuk och galen utveckling och riktning det har tagit. Producenterna växer sig allt större och är alltmer belånade. Det är snart endast riktigt stora jordbruk i södra Sverige som kan klara sig, om ens de. Ett jordbruk utan bidrag känns idag väldigt avlägset.

Det höjs allt högre röster att bidragen till jordbruket inom EU skall skäras ned. Det har fått mer och fler förespråkare i och med Brexit. En stor och tung EU partner, England skall dra sig ur EU och det innebär mindre inflöde av pengar. Det finns två sätt att lösa det på, höj alla kvarvarande länders avgifter, eller sänk EUs utgifter. Vilket låter mest lockande?

Jordbruket är en av de största utgiftsposterna inom EU

Då jordbruket är en av de största utgiftsposterna som EU har så ser man efter möjligheter att skära ned på den. En av utgifterna är just bidrag i olika former, vilket alltså många jordbrukare är helt beroende av. Jordbrukaren i ena änden, konsumenten i den andra, däremellan är alla handlare, vilka idag pressar priserna på råvaror från jordbrukarna till det yttersta. Handlarna hotar med att gå till andra producenter om priset från bönderna blir för högt, handlarna startar egna produktioner, de har egna märken med mera, allt för att maximera sin förtjänst. Handlarna är lite som bankerna idag, de är egentligen en mellanhand som skall få kedjan att hålla och fungera, kedjan av produkter från producent till konsument.

Drar man då in EU-bidragen till jordbrukarna, då måste de höja sina priser, vilket medför att handlarna inte köper av dem och då klarar de inte av att driva jordbruket. Ytterligare en aspekt är att de små lokala producenterna, de kommer definitivt att slås ut. De som producerar närodlat och med mindre resurser, en produktion utan några längre transporter, den kommer i stort sett att slås ut helt.

Helheten måste ses, från producent till konsument

Att bara reducera EU bidraget är inte en hållbar lösning idag, men hur skall det göras då? Hur skall man kunna minska utgifterna inom jordbruket? Till att börja med så måste man se över hela kedjan, från producenten till konsumenten, hur ser prisbilden på varan ut över hela kedjan? Tyvärr är det sällan producenten som gör de stora förtjänsterna, det är är handlarna som gör det.

Detaljstyrning är sällan ett bra sätt att kontrollera saker och ting, men för vissa saker och ändamål är det kanske enda sättet. Banker och jordbruk är idag sådana stora saker som vuxit sig till mer eller mindre ohanterbara aktörer.

Å andra sidan är verksamheter som är helt beroende av bidrag inte sunda i sig, lika lite som att helt låta marknadskrafter styra. Ett miljövänligt och rimligt jordbruk som sannolikt behöver visst stöd för att klara sig, det är kanske vad som krävs? Det storskaliga är inte en lösning.

Förtroendevalda skall agera därefter

Flera fall av missbrukat förtroende bland politiker har under den senaste tiden kommit till ytan. Senast i raden är den moderate riksdagspolitikern Elisabeth Svantesson, ett till synes märkligt val hon gjort. Hon och flera i den moderata ledningen hävdar bestämt att hon inte gjort något olagligt. Må så vara, men vem väljer att bosätta sig i sin sommarstuga i Nora, när familj, med barn och make bor i Stockholm, dessutom är arbetet i riksdagen i Stockholm? Ett synnerligen märkligt agerande.  Är det att bruka väljarnas förtroende på ett snyggt sätt? Det är fler som gjort på samma sätt i andra politiska partier skall tilläggas. Känns inte som ett moraliskt och etiskt korrekt sätt att bruka sitt förtroende. Känns lite som, “mycket vill ha mer”. Svårt att inte tolka detta som att de vill göra avdrag och få reseersättning. Skärpning, ni är förtroendevalda och skall agera som sådana!

Uppluckrat strandskydd – inte en lösning på avfolkning av landsbyggd

Ibland undrar man om det är ett dåligt skämt då politiker presenterar sina idéer, eller om de är mutade av någon för att säga sina tokigheter. Ett sådant exempel är den nya regeringens förslag på förändring i strandskyddet, ett uppluckrat strandskydd påstås öka attraktivitet i inlandet, skapa jobb och en levande  levande glesbyggd. Som exempel nämns Arjeplog, en av Sveriges mest glesbefolkade kommuner. Ett liknande förslag presenterades av Aliansens partier under 2017. “Alliansen: förändrat strandskydd leder till en levande landsbygd“, svårt att ta på allvar.

Ett friare tolkande av strandskyddet leder inte till något annat än fler sommarstugor för stadsbon som vill ha lite lugn och ro. Hur det genererar mer arbete, ökade skatteintäckter, fler arbetstillfällen och fler permanent boende för kommunen är lite obegripligt. Säkert kommer någon att bosätta sig intill en strand, men det är nog knappast avgörande för en flytt, finns det inte mer väsentliga saker att arbeta med? Ett exempel är en fungerande infrastruktur på plats, finns inte den, ja då är det ju föga attraktivt.

Det är snarare så att en friare tolkning av strandskyddet gör att stadsbon ser en möjlighet att bygga sig en sommar/vinterstuga nära vattnet. Sannolikt vill de ha det bekvämt i stugan, vilket medför att det dras fram internetanslutning.  Några fler jobb blir det inte, någon skatteintäkt blir det inte, så vad exakt ger det? Vem gynnar det förutom stugägaren?

Det som krävs är en fungerande kommunikation, att vård, skola och omsorg finns inom rimligt avstånd. Att det skall gå att nyttja dagens tjänster, så som internet, ringa i sin telefon, att tanka/ladda sin bil. Knappast något som en liberalare  syn på strandskydd medför.

Man blir så trött!

 

Glesbyggden dör tillsammans med tätorternas centrum

Den pågående avfolkningen av den svenska glesbyggden har pågått under många årtionden. Mindre orter, byar och gårdar, töms i den pågående inflyttningen till framför allt storstäder.  Samtidigt pågår en långsam utarmning av mindre tätorters centrumkärna. Affärerna i centrum konkurreras ut av köpcenter och en alltmer ökande webbhandel.

Den svenska befolkningen ökar stadigt, det sker dock en urbanisering och framför allt till storstäder. Mindre orter som ligger i närheten av större städer kan undantagsvis även de dras med och öka,  däremot minskar mindre bruksorter, och mindre orter som inte ligger i närheten av en storstad. Det är lite paradoxalt att flytten till tätorter görs för glesbyggden sakta dör, service och jobb finns på annat håll, samtidigt så dör även de mindre tätorterna en långsam död.

Idag pratar man alltmer om regioner, storstadsregioner, tätortsregioner. Mindre tätorter och byar, de för en anonym tillvaro och är inte något annat än någon form av förorter, sovplatser till storstaden. De har i stort sett inte något eget berättigande eller möjlighet att existera självständigt. Det ges eller finns idag inte möjligheter till det, vare sig någon vilja från politiker, eller ekonomiska möjligheter i form av kommunalskatt.

Ett exempel på detta scenario är Västerås som är den största tätorten i Västmanland. Här har under de senaste 50 åren skett en successiv avfolkning av de mindre kommunerna. I tabellen nedan kan man se befolkningsutvecklingen i några kommuner i närheten av Västerås.

Kommun/tätort

Årtal

Befolkning

Åratal 2

Befolkning

Förändring (%)

Köping

1960

29718

2015

25557

−14,0016151827175

Fagersta

1960

14227

2015

11936

−16,1031840865959

Grängesberg

1960

5879

2015

2146

−63,4971934002381

Norberg

1960

5605

2015

4653

−16,9848349687779

Västerås

1960

111647

2015

148880

33,3488584556683

 

Vad hände?

Det var inte så länge sedan opinionsbildare, politiker, entreprenörer pratade om möjligheterna med internet, det uppkopplade samhället. Det var allt från det talande kylskåpet, jobbet på distans, till videokonferenser, Virtual Reality. Vad hände med alla dessa idéer? Idag pratar man höghastighetståg, snabbare transporter, allt för att kunna jobba effektivare, kunna ses enklare, det är inom tjänstesektorn som det spås otroliga fördelar och förtjänster med dessa nya centraliserade kontor i storstäder och med förkortade restider. Det är framför allt ett resonemang om och kring hur man skall förbinda storstäderna, inte hur vi skall få en fungerande infrastruktur för ett helt land.

Vad hände med allt prat om möten via internet, telefonkonferenser, jobba på distans. Var det endast tomma ord? Det var då prat om att man kunde få russinen i kakan, bo på landet, jobba på distans och ändå ha en smidig och fungerande kontakt, kanske rent av daglig. Där är vi inte idag, kommer vi att någonsin landa i det? Det framstår ju onekligen som ett lockande alternativ, både att kunna bo på och i en lugn naturnära miljö, samtidigt slippa resandet och på så sätt vara ett klimatvänligt alternativ.

Butiksdöden

Butiksdöden är något som man finner överallt, även i större städer. Butikerna klarar inte av en skenande lokalhyra, krympande kundunderlag och kanske framför allt, en stenhård konkurrens från både köpcenter i utkanterna på staden och en kraftigt ökande webbhandel.

Vad exakt är det som man lockar med i tätorterna? Vad är det de som flyttar in till storstäderna vill ha? Går denna trend med den döende glesbyggden att vända? Är det kanske så att man inte lockar till storstaden, man snarare gör det svårare att klara sig i glesbyggden?

Politisk ovilja och ointresse för glesbyggd

Det är idag svårt att finna ett engagemang bland regional- och riksdagspolitiker, det är idag de lokala politikerna och engagemanget hos befolkningen på orten som är motorn, men motståndet de möter är massivt och svårigheterna stora. Stödet ges till centralisering och effektivisering (allt i termer av ekonomisk vinning, ett effektiviserande som man uttrycker det). Skolor läggs ned, vårdcentraler läggs ned, inte ens internet till glesbyggden vill man vara med och subventionera. Det är så illa att till och med den forna statliga jätten Telia vägrar vara med på tåget och ansluta hela Sverige.

I byn där jag bor, med i runda slängar 140 hushåll, där visade Telia tydligt var de stod, de sa att ansluta en sådan by inte var intressant, det gav för lite till dem. De krävde att 90% av hushållen skulle gå med för att det skulle vara intressant, vi fick med oss 125 hushåll, vilket är synnerligen hög andel, Telia  fick vi dock inte med oss. Vi pratar nu alltså ADSL, det var de gamla kopparledningarna som skulle få lite fart. Idag pratar Telia om att helt stänga ned det gamla kopparnätet, TROTS att det är många hushåll som vare sig har en godtagbar täckning på mobilen, eller har en fiber i backen för anslutning till internet.  Det känns ju sådär kan man väl lugnt säga. Vem har ansvaret för detta och denna utveckling?

I en fullständigt avreglerad värld är glesbyggd inte intressant för de privata aktörerna, de ser investeringar som ger en vinst som något positivt och värt att satsa på. Staten har här helt gjort sig av med verktyg för att kunna styra och påverka.  Så fungerar en marknadsekonomi. Är det verkligen så vi vill ha det? Skall allt ses i skenet av vinst och konsumtion? Vinster kan ju mätas i andra valutor än kronor och ören. Skall vi verkligen fullständigt skrota vår glesbyggd? Det är i den vi finner basen för vår välfärd, här är råvorna som byggt Sveriges välmående, det är skogen, malmen, vattenkraften.

En märklig samhällsstruktur

Nu verkar det ju som om även tätorter och till och med större tätorter lider av det samhällsklimat vi skapat. Butiker flyttar ut utanför stadskärnan, kvar i centrum blir tystnaden, en död kärna. Kvar blir  kontor och möjligen restauranger. Kvar blir även tomma lägenheter, tomma affärsfönster, något som ytterligare spär på en beklaglig syn, det lockar inte någon.

Ytterligare ett problem är bankerna, de vill dels inte låna ut pengar till fastigheter i avfolkningsbygder. Gör de trots allt det så är villkoren betydligt sämre än i större städer. Att bygga hus utanför tätorter kostar lika mycket, om inte mer. Mer så till vida att bankerna inte vill vara med och låna ut, de ger sämre villkor för byggande utanför attraktiva områden.  Så fungerar marknaden, i ett helt marknadsanpassat system. Så länge inte staten kan vara med, vill vara med och hjälpa människor att kunna välja var de vill bo, då kommer trenden inte att vända.

Norge har en helt annan syn på detta och där har man inte dessa problem, även om det även där är en trend med inflyttning till storstäder.

Glesbyggd, landsbyggd, det blir  rekreations områden för storstadsbon. Men då krävs att även bekvämligheterna finns på plats, vilket är fallet i exemeplvis Åre. Man vill ha kakan samtidigt som man äter upp den.

Näringslivets mantra ekar – tomma ord med fel fokus

Idag enades V och S om vinsttaket i välfärden. Ilmar Reepalus utredning är basen, grunden i förslaget. Direkt skriker näringslivet, företagen. “Detta är en katastrof“, det ger inte en högre kvalitet, valfriheten försvinner, de privata aktörerna kommer att slås ut. Det är fortfarande ett förslag, alltså  inte genomröstat i riskdagen ännu, vilket det förmodligen inte blir heller.

Att V och S har enats är ju lite av en överraskning. V har ju varit för stopp eller ett tak på vinster i välfärden hela tiden. S har vacklat och velat. Så detta är ju något konkret till slut. Näringslivet är dock inte glada, de har fokus på annat, sina vinster, aktieägarnas kapital.

Fokus från näringslivet är på vinster, påstådd valfrihet med mera, tomma ord som inte finns annat än i näringslivets ordbok över fina formuleringar och möjligen i deras drömmar.

—Var finns valfriheten för alla utanför storstäder? Områden där företagen inte vill driva verksamheter för vinsten är för låg.

—Var finns valfriheten i områden med sociala problem?

—7 procent är också en vinst, vad är tillräckligt vinst? Hur mäter dessa aktörer kvalitet? Är det stora inkomster – låga utgifter =  stora vinster?

—Varför skulle de mindre aktörerna slås ut om de går med 7 % vinst? Håller de en hög kvalitet så är det väl inte några problem? Det är ju valfrihet, alla väljer väl det som är bra, och med fokus på kvalitet så väljs de som har högst kvalitet i förhållande till vad man betalar.

—Vad är valfrihet för de kommersiella aktörerna? På de mindre orterna finns ofta numera inte ens kommunala eller statliga(regionala) aktörer då de tvingas med i detta smått bisarra skådespel .

I SVD 19 januari 2018, uttalar sig någon penninghungrig VD som om detta är domedagen. Vd om vinsttaket: ”Skulle bli katastrof”, det är som ett otroligt dåligt skämt.

När skall de börjar tala om hur alla skall kunna få en rättvis vård, omsorg, alla skall få en valfrihet. Var finns den lösningen enligt näringslivet?

Sådana här märkliga lagförslag (som V och S nu har enats om) hade inte varit nödvändiga om aktörer måste skriva på att driva även på ställen som inte är lika ekonomiska fördelaktiga. Det är ju i princip bara i storstäder, platser utan sociala problem som är riktigt attraktiva, övriga är inte spännande, intressanta eller ens påtänkta.

En vettig infrastruktur är inte någon ekonomiska marknad där vinst i kronor  har högsta prioritet. Det är skillnad på att nyttja investerat kapital på ett bra sätt jämfört med att maximera den ekonomiska vinsten, maximera den ekonomiska vinsten är moroten för näringslivet. Maximera investerat kapital för en bra välfärd är något annat.

Vinster i välfärden

Häromdagen presenterade regeringens utredare sin rapport på hur vinster i välfärden skall hanteras. Vinsternas vara eller inte, ett tak på vinster, eller vad skulle rapporten säga? Det blev ett tak på statlig upplåningsränta + 7 %. Ilmar Reepalu presenterade under fm. sin rapport och aliansen var inte positiv, V som varit helt emot vinster såg det som ett steg i rätt riktning.

Ilmar Reepalus förslag verkar inte gå hem hos allianen. De vill se en reglering, men inte i form av vinsttak. Ett vinsttak skulle sätta valfriheten ur spel säger de, det viktigaste är valfriheten. Jag ställer mig lite frågande till vilken valfrihet? Har alla verkligen en frihet att välja, välja och få sitt val igenom? Är det inte att komma bort från kärnan i frågan om att alla i Sverige skall ha samma rätt och möjlighet till en bra skola, en bra vård och äldreomsorg? Är det så idag, med denna valfrihet, någon får gärna visa mig var den finns. Fungerar i så fall den valfrihet bra?

Nej, så är det naturligtvis inte. Alla har inte samma möjlighet att välja och få sitt val igenom. Det fungerar inte heller bra. Sjukvården är inte valfri, de som har valfrihet har betalt en extrapeng för att kunna få en annan vård, är det vad valfrihet är?

Skolan kan man välja, men de privata aktörerna inom skolvärlden vill inte vara i områden som är tyngda av problem, de är i områden som är välartade, gärna där föräldrar kan betala för sig. Är det valfrihet inom skolan? De vill inte heller vara i glesbyggden, för där är vinsten för liten.

Äldreomsorgen och sjukvården lider av stor personalbrist, något vi får höra dagligen är hur lite personal det är på hemmen, lasaretten hinner inte med alla. För att öka en vinst är det mycket enkelt att rationalisera lite och säga upp personal, tätheten minskar bland personalen och de som är kvar får allt mer uppgifter, tiden som skulle varit över blir aldrig över.

Jag tycker att vi bör fråga oss om det är bättre idag än innan all denna hysteriska utförsäljning satte igång inom skola, vård och omsorg. Faktum är att frågan gäller hela vår infrastruktur, tänker då även på transporter och kommunikation så som järnväg, postgång med mera. Har all denna så kallade konkurrens utsättning och möjlighet för fria aktörer att utföra jobbet gjort att vi som medborgare fått tillbaka något, en bättre service, bättre vård, bättre kunskap?

Att ens frågan om vinst är på tapeten visar att det är något som är fel. En vettig välfärd och infrasturktur måste tillåtas kosta, men naturligtvis skall inte någon kunna sko sig och tjäna pengar på den. Sverige som land och stat måste kunna tillgodose de basbehov som allt detta innebär. Om ett land inte kan tillgodose dessa behov, vad för land är man då? Detta är ju annars något som Sverige kunnat vara stolta över tidigare, det sociala nätverk, den allmänna och goda välfärden som alla kunde ta del av i Sverige, storstad som glesbyggd.

Bättre idag än förr?

Är det verkligen bättre idag, är det bättre och till en lägre kostnad? Det är ju det som vi matas med konstant, bättre service och ett effektivare utnyttjande av instoppade pengar. Jag hade gärna sett en utvärdering av allt detta innan det går ännu längre. Valfrihet är en sak, men då det inte finns bra saker att välja så är det ju inte någon poäng med det. Skenande kostnader är en annan sak att se över. Skolan fungerar inte bra idag, allt sämre resultat och lågpresterande elever, vården fungerar direkt dåligt, de privata aktörerna går med stora vinster, TROTS att det inte fungerar bättre. Vi betalar alltså lika mycket idag (eller mer), men har inte fått något som är bättre.

Jag har inte aktuella siffror på hur folk tycker i frågan, men kan från den situation som vi alla befinner oss i, enkelt dra en slutsats att det inte fungerar. Lärare slutar då det är nedtyngda av en arbetsbörda som är direkt inhuman, de utför dessutom inte sin egentliga syssla att lära ut. Det är ett ofantligt mätande och krånglande med administration. Vård- och sjukvårdspersonal går på knäna under sin arbetsbörda.

Vi har dessvärre satt något i rullning som vi inte har kontroll över och som inte var förankrat med vettiga belägg för om det skulle bli bättre. Det eviga malandet om konkurrensutsatt verksamhet som gagnar konsumenter i slutledet måste man väl nu ända upphöra. Det har ju vid upprepade tillfällen visat sig inte fungera. Jag skrev om detta tjatande om frihet och konkurrensutsatt verksamhet tidigare i min lite ironiska text. “Sverige monteras ned”

Dyster dag rent generellt

Idag känns som en dyster dag, Donald Trump blir vald till President, känns faktiskt overkligt. Många pratar om detta, det är ett bekymmer. Vi har dock stora egna problem i Sverige som rimligtvis borde engagera fler. Välfärden är något Sverige kunnat vara stolta över är, det är nu dock historia, och något vi kanske sett slutet på.

Appropå Trump, vi har även populister inom svensk politik, så vi borde nog till att börja med se över våra egna problem och ta tag i dessa innan vi bekymrar oss för USAs president.